Hypnos i höger hjärnhalva

Abstrakt

Spekulationer om de neurala substraten för hypnos har ofta inblandat den högra hjärnhalvan. Om så är fallet bör skador på höger hjärnhalva försämra hypnotisk respons mer än skada på vänster hjärnhalva. Den aktuella studien undersökte prestandan hos en patient som drabbades av en stroke som förstörde större delen av hans vänstra hjärnhalva, på något modifierade versioner av två hypnotiserbarhetsskalor. Denna patient var hypnotiserbar, vilket särskilt indikeras av åldersregression och minnesförlust, vilket tyder på att hypnos kan förmedlas enbart av höger hjärnhalva - förutsatt att språkkapaciteten som normalt finns i den vänstra hjärnhalvan förblir tillgänglig. En ytterligare studie av 16 patienter med ensidiga stroke i vänster eller höger hjärnhalva fann inga väsentliga skillnader i hypnotiserbarhet mellan de två grupperna. Framtida neuropsykologiska studier av hypnos kan utforska de dorsala/ventrala eller främre/posteriora dikotomierna, med särskild tonvikt på prefrontal cortex roll.

Hypnos i höger hjärnhalva

Av alla spekulationer om de neurala substraten för hypnos och hypnotiserbarhet har de kanske mest populära varit de som implicerar den högra hjärnhalvan (för recensioner, se Barabasz & Barabasz, 2008; Kihlstrom, 2011b). Baserat på en identifikation av hypnos med den kreativa, intuitiva, ickeanalytiska och holistiska bearbetningen som ofta anses karakterisera höger hjärnhalva funktionen (t.ex. Hellige, 1993; men se Efron, 1990), i motsats till den logiska, sekventiella och analytiska bearbetningen associerad med den vänstra hjärnhalvan, föreslog Bakan (1969) att hypnos förmedlades av den högra hjärnhalvan. Naturligtvis är en stark tolkning av hypotesen om höger hjärnhalva ohållbar (Jasiukaitis, Nouriani, Hugdahl, & Spiegel, 1997), om inte av någon annan anledning än att förståelsen av hypnotiska förslag kräver språkliga färdigheter som normalt förknippas med den vänstra hjärnhalvan. Icke desto mindre, under de efterföljande åren, har tanken att den icke-dominanta, typiskt högra halvklotet på något sätt är specialiserad för hypnos, varit extremt attraktiv för både forskare och teoretiker (för en omfattande översikt, se H.J. Crawford & Gruzelier, 1992).

Bevis för inblandning i höger hjärnhalva i hypnos har främst kommit från studier som använder beteendemässiga eller psykofysiologiska paradigm (för en omfattande översikt, se Kihlstrom, 2011b). Till exempel rapporterade Bakan själv att hypnotiserbara försökspersoner visade mer reflekterande ögonrörelser åt vänster, vilket skenbart indikerar större högerhalva aktivering, än okänsliga försökspersoner (Bakan, 1969), medan andra forskare fann att hypnos minskade höger öra (dvs. vänster öra) -hemisphere) fördel som ofta finns i dikotiska lyssningsuppgifter (Frumkin, Ripley, & Cox, 1978; Spellacy & Wilkinson, 1987). Hypnotiserbarhet har associerats med autokinetiska rörelser åt vänster (Graham & Pernicano, 1979). I en studie var försökspersoner som satt på höger sida av ett rum (och placerade hypnotisören i sitt vänstra visuella halvfält, projicerade in i den högra hjärnhalvan) mer hypnotiserbara än de som satt till vänster (Sackeim, Paulhus, & Weiman, 1979), medan högerhänta försökspersoner som fick motoriska förslag i en annan studie var mer lyhörda på vänster sida av kroppen - dvs den sida som kontrollerades av höger hjärnhalva (Sackeim, 1982). Hypnotiserbarhet har korrelerats med prestanda vid "gestaltstängning"-uppgifter eftersom det verkar dra nytta av den holistiska informationsbearbetningskapaciteten hos höger hjärnhalva (Crawford, 1981); och induktionen av hypnos, särskilt hos hypnotiserbara ämnen, förbättrade prestanda vid beteendeuppgifter som skenbart utnyttjade "höger hjärnhalva"-funktioner (Bakan, 1970; Crawford, 1986). Å andra sidan har många av dessa observationer visat sig svåra att bekräfta och utöka (t.ex. Bakan, 1970; Cranney & McConky, 1980; Gur & Gur, 1974; Monteiro & Zimbardo, 1987; Otto-Salaj, Nadon, Hoyt, Register , & Kihlstrom, 1992; Stam, Spanos, Radtke, & Jones, 1981; Wallace & Persanyi, 1989).

Ett liknande öde drabbade psykofysiologiska och hjärnavbildande studier av hypnos, hypnotiserbarhet och lateralitet. Vissa forskare rapporterade att hypnos gav en förskjutning från vänster till höger hjärnhalva aktivering, mätt med EEG (Edmonston & Moskovitz, 1990; MacLeod-Morgan & Lack, 1982), medan Gruzelier och hans kollegor fann laterala asymmetrier i EDR-aktivitet som tyder på en hämning av den vänstra hjärnhalvan (Gruzelier, Brow, Perry, Rhonder, & Thomas, 1984; Gruzelier & Brow, 1985). Samtidigt misslyckades både tidigare (Morgan, Macdonald, & Hilgard, 1974; Morgan, Macdonald, & Macdonald, 1971) och senare (Graffin, Ray, & Lundy, 1995) studier att ge kongruenta resultat. En banbrytande PET-studie av Crawford och hennes kollegor fann att hypnotiserbara försökspersoner visade dramatiska ökningar av regionalt cerebralt blodflöde i höger hjärnhalva efter hypnotisk induktion (Crawford, Gur, Skolnick, Gur, & Benson, 1993). Nyare studier har emellertid indikerat bredare aktiveringsmönster som involverar båda hjärnhalvorna (Maquet et al., 1999; Rainville, Hofbauer, Paus, Bushnell, & Price, 1999).

I all denna aktivitet är det något anmärkningsvärt att, såvitt vi vet, ingen utredare någonsin har tagit itu med hypotesen om höger hjärnhalva genom att testa patienter med lateraliserad hjärnskada. Vissa utredare har administrerat neuropsykologiska tester, inklusive bedömningar av lateral funktion, till hypnotiserade eller hypnotiserbara försökspersoner (Gruzelier & Warren, 1993; Query, Carlson, & Dreyer, 1983), men dessa försökspersoner var neurologiskt intakta. Laidlaw (1993) bedömde hypnotiserbarhet hos en grupp neurologiska patienter som hade fått slutna huvudskador, men övervägde inte specifikt lateralitet. Relaterat, Persinger och hans kollegor (Healey, Persinger, & Koren, 1996; Tiller & Persinger, 1994) fann att kort applicering av ett svagt pulsat magnetfält över den högra tinningloben, inducerande handling

Case Study: Patient GK

At the time of testing (1994), GK was a 63-year-old right-handed male who had suffered a left-hemisphere stroke in 1977, resulting in global aphasia, alexia, and agraphia, as well as a dense right homonymous hemianopia, right hemiplegia, and right hemisensory loss. An MRI scan showed a massive infarction involving the distribution of all three major cerebral arteries supplying the left hemisphere. The lesion resulted in virtually complete destruction of the cortex of all four cerebral lobes of the left hemisphere as well as the underlying white matter. The right hemisphere appeared to be normal.

Following his discharge from the hospital, GK showed continuous improvement of his language and gestural abilities, reaching a plateau after about two years in recovery. At the time of testing, more than 15 years after his stroke, his speech and language abilities were consistent with Broca’s (expressive) aphasia. His spontaneous speech was effortful, non-fluent, and slightly dysarthric; his speech output was agrammatical but meaningful, with the omission of functors and simplified sentence structure. His auditory comprehension was excellent for conversational speech, disrupted only when he was dealing with complex sentences. GK walked with a leg brace, and his only other physical limitation was a right hemisensory loss, and a right hemiplegia restricting use of his right arm. Despite these impairments, he lived alone, tended to his daily affairs without any apparent difficulty, and pursued his hobby of building model automobiles and airplanes.

Because GK's language abilities were relatively well preserved, he was almost unique among those patients who have lost so much of their left hemisphere late in life. Accordingly, he was studied by investigators who were interested in hemispheric contributions to various aspects of cognitive and behavioral function (Polster & Rapcsak, 1994; Rapcsak, Beeson, & Rubens, 1991; Rapcsak, Ochipa, Beeson, & Rubens, 1993). Interested readers are referred to these publications for more details concerning his brain injury and profile of cognitive abilities.

In the course of events, GK agreed to participate in a study of hypnosis. For this purpose, he was individually administered modified versions of the 12-item Stanford Hypnotic Susceptibility Scale: Form A (SHSS:A; Weitzenhoffer & Hilgard, 1959), followed by the 12-item Stanford Form C (SHSS:C; Weitzenhoffer & Hilgard, 1962). In return for his participation, GK received an honorarium of $25 plus reimbursement of his travel expenses for each of two sessions lasting approximately 75 minutes in length.

In view of GK’s right hemiplegia, the Postural Sway item (#1) of SHSS:A was replaced by the corresponding "Head Falling Forward" item (#1) of the Harvard Group Scale of Hypnotic Susceptibility, Form A (HGSHS:A; Shor & Orne, 1962, 1963). The Arm Immobilization item (#4) was shifted from the right to the left side, and the Hands Moving Together suggestion (#7) was omitted entirely. Two items, Posthypnotic Suggestion and Posthypnotic Amnesia, proved difficult to assess due to GK's physical and verbal-expressive limitations. Still, GK clearly passed nine out of the possible 11 items, which would ordinarily indicate relatively high hypnotizability (Register & Kihlstrom, 1986).

In contrast to his relatively high score on SHSS:A, however, GK clearly passed only four out of a possible 10 items on a modification of the more demanding SHSS:C. As on SHSS:A, lateralized items of the SHSS:C (#1, Hand Lowering; #5, Arm Rigidity; and #8, Arm Immobilization) were shifted as appropriate; Hands Moving Apart (#2) was eliminated. In view of GK's expressive aphasia, the Dream (#6) item was also eliminated, leaving 10 items in the scale. For the same reason, a recognition test was added to the usual recall test of posthypnotic amnesia (Kihlstrom & Shor, 1978).

Five items were common to both the Form A and the Form C. GK passed two of these on both occasions: the relatively easy Hand Lowering suggestion and the more difficult Arm Rigidity. He barely failed Arm Immobilization on SHSS:C, lifting his hand about three inches before the end of the 10-second interval. On the Mosquito Hallucination item of SHSS:C (corresponding to the Fly Hallucination of SHSS:A), he appeared to be annoyed but did not make any swatting gesture. Perhaps this was due to his physical limitations, but in any event he was scored as failing the suggestion. On the test of posthypnotic amnesia, GK recalled nothing while the amnesia suggestion was in effect, but on the recognition test correctly identified seven suggestions, with no false positives; accordingly, he was scored as failing the amnesia item.

Interestingly, GK responded positively to the cognitively demanding Age Regression suggestion on SHSS:C. This was illustrated both by his verbal report of his name and age (nine), and by his handwriting sample. He wrote the year as 1939 (which was when he was nine years old), and named and described his teacher.

GK's response in both hypnosis sessions indicated that he was at least somewhat hypnotizable. Although he did not pass a majority of the items on SHSS:C, which is generally considered the "gold standard" for the assessment of hypnotizability (Register & Kihlstrom, 1986), he did score relatively high on SHSS:A and responded positively to two of the more difficult suggestions -- Arm Rigidity and Age Regression -- on SHSS:C.

An Exploratory Study of Stroke Patients

Nothing about GK's performance would suggest that the special abilities associated with the right hemisphere offer any particular advantage, so far as hypnosis is concerned. At the same time, however special, GK was only one subject. Accordingly, we followed our study of GK with a pilot study of patients who had suffered unilateral brain damage as a result of a stroke.

Patients

The subjects in this study were 16 right-handed patients, 8 men and 8 women, averaging 56 years of age (SD = 16.40), members of a stroke survivor support group at a large university medical center who volunteered for a study of hypnosis. All signed a written informed consent to participate that was approved by the local institutional review board for the use of human subjects in research. All subjects were in the chronic stage of stroke: a minimum of six months had passed since the onset of their lesion.

Nine of these subjects (5 men, 4 women) had damage due to strokes affecting the left cerebral hemisphere (LH), and seven (3 men, 4 women) had damage due to strokes affecting the right hemisphere (RH). All exhibited behavioral evidence of unilateral stroke, including contralateral hemiparesis or sensory impairment and/or speech and language dysfunction characteristic of LH stroke. None of the subjects exhibited frank unilateral spatial neglect or anosognosia and none had comprehension deficits that precluded understanding instructions. Clinically obtained neuroradiological images were available for the majority of subjects: they confirmed the presence of a unilateral stroke in 7/9 subjects with LH injury and in 4/7 subjects with RH injury. Table 1 shows the distribution of the lesions in the two groups. Most had lesions in the frontal, temporal, or parietal regions.

Bord 1 
Radiologiska fynd hos strokepatienter

Patienternas genomsnittliga poäng på Mini-Mental Status Exam (MMSE; Folstein, Folstein, & McHugh, 1975) var 25,75 (SD = 3,97), vilket indikerar i huvudsak intakta kognitiva förmågor. Det fanns ingen skillnad i MMSE-prestanda mellan LH- och RH-grupperna (t < 1). I utbyte mot sitt deltagande fick patienterna ett honorarium på 25 USD plus ersättning för sina resekostnader för en enda experimentsession på 75 minuter.

Metod

Efter informerat samtycke fick varje patient en individuell administrering av Arizona Motor Scale of Hypnotizability (AMSH), som består av en induktion av hypnos åtföljd av förslag på 16 representativa hypnotiska upplevelser. Själva AMSH härrörde från befintliga standardiserade tester av hypnotiserbarhet, såsom SHSS:A och C och HGSHS:A: den heter så eftersom den fokuserar på ideomotoriska förslag av två typer: direkt och utmaning. Vart och ett av de 16 testförslagen (inklusive ett för ögonstängning som administreras under själva hypnotiska induktionsproceduren) poängsätts dikotomt (godkänd/underkänd) på grundval av objektiva beteendekriterier, vilket ger poäng som kan variera från 0 till 16 poäng. Normativ information baserad på 100 ämnen från högskolestudenter, och AMSH-skriptet, är tillgänglig som en internetresurs (Kihlstrom, 2011a).

Många av AMSH-förslagen är lateraliserade, inriktade på antingen vänster eller höger arm eller hand: som med GK modifierades dessa förslag för att ta hänsyn till patienternas hemiplegi. Som tidigare eliminerades tre förslag som involverade bilaterala rörelser helt: i jämförelsesyfte; poäng på dessa poster, och enstaka saknade data, uppskattades genom regression baserat på det normativa urvalet.

Resultat

AMSH poängsattes först enligt standardkriterierna som fastställts i de publicerade skalorna från vilka det härleddes (tabell 2). Trots skillnader i ålder, för att inte tala om neurologisk status, var den genomsnittliga AMSH-poängen för strokepatienter endast något lägre än den för den normativa gruppen högskolestudenter (t < 1).

Tabell 2 
Prestanda på hypnotiserbarhetsskala: 
Standardpoäng

Det är konventionellt att klassificera hypnotiska förslag i två huvudkategorier: "Ideomotoriska" förslag, som deras namn antyder, involverar förslag på kroppsrörelser (t.ex. personens huvud faller framåt); "kognitiva" förslag fokuserar på förändringar i perception och minne (t.ex. för åldersregression) - vilket naturligtvis också kan få konsekvenser för beteendet (Kihlstrom, 2008). Ideomotoriska förslag finns i sin tur i två huvudtyper: "direkta" förslag underlättar motorisk aktivitet, som när det antyds att försökspersonens utsträckta hand blir tung och faller; "utmanings" förslag hämmar motorisk aktivitet, som när det antyds att försökspersonens arm är stel och han inte kan böja den. Exklusive det direkta förslaget för ögonstängning, som administreras under själva hypnotiska induktionsproceduren, innehåller AMSH sex direkta förslag, sex utmaningsförslag och tre kognitiva förslag. Det fanns inga signifikanta skillnader mellan patienterna och eleverna på någon av dessa subskalor: Direkt, t(114) = 1,01, n.s.; Utmaning och kognitiv, båda t < 1.

Tabell 2 visar också att de två grupperna av strokepatienter inte skilde sig signifikant från varandra, vad gäller total skalpoäng (t < 1), eller någon av de tre typerna av poster: Direkt, t(14) = 1,81, p < 0,10; Utmaning, t < 1.; Kognitiv, t < 1. I motsats till lateralitetshypotesen fanns det en tendens för försökspersoner med RH-lesioner att få högre poäng än de med LH-lesioner; skillnaden var dock inte statistiskt signifikant (t < 1).

Jämfört med direkta förslag är utmaningsförslag mer komplexa, med en struktur i tre steg: det finns först ett förslag på en ideomotorisk effekt (t.ex. "Din arm blir stel"), sedan ett förslag på en hämning av kontroll (t.ex. "Du kan inte böja den"); och slutligen ett test av hämningen (t.ex. "Fortsätt, försök att böja den"). Följaktligen är utmaningsförslag som regel svårare än direkta förslag; av olika anledningar tenderar kognitiva förslag också att vara svårare än direkta förslag. För att ta hänsyn till skillnader i objektsvårighet, poängsattes AMSH-objekten genom att justera kriterierna för godkänt - vilket gjorde de direkta förslagen något svårare, och utmaningen och kognitiva förslag något lättare (för detaljer, se den normativa studien publicerad på nätet ).

Resultaten av denna alternativa poängsättning visas i tabell 3. Patienterna fick återigen något lägre poäng än eleverna, men den totala skillnaden var inte statistiskt signifikant: t(114) = 1,19, n.s.). Intressant nog var dock skillnaden statistiskt signifikant för de sex direkta förslagen: t(114) = 3,53); motsvarande skillnader för utmaningen och kognitiva förslag var inte signifikanta (båda ts < 1).

Tabell 3 
Prestanda på hypnotiserbarhetsskala: 
Alternativ poängsättning

Inom patientgruppen fanns det en tendens att försökspersoner i RH-gruppen fick något högre poäng på de direkta förslagen än de i LH-gruppen (t(14) = 1,78, p < 0,10); skillnaderna i totalpoäng, och på utmaningen och kognitiva förslag, närmade sig inte statistisk signifikans (alla t < 1).

Diskussion

Hypnoshypnosens högra hjärnhalva baserades på tidig forskning som tycktes avslöja dramatiska skillnader i förmågan hos de två hjärnhalvorna. Vi har nu en mer nyanserad syn på de funktionella skillnaderna mellan hemisfärerna (t.ex. Efron, 1990), och vi uppskattar också den roll som vanligtvis spelar den vänstra hjärnhalvan när det gäller att tolka verbala förslag från hypnotisören till ämnet (Jasiukaitis, Nouriani, & Spiegel, 1996). Trots det finns det skäl för att hysa hypotesen att de två hemisfärerna spelar olika roller i hypnos. Till exempel, i en variant av Sperrys (1968) syn på dubbelmedvetenhet, har Gazzaniga (1985, 1988) föreslagit att medvetandet är nära knutet till de språkliga förmågor som normalt förknippas med den vänstra hjärnhalvan. Följaktligen kan det vara så att den högra hjärnhalvan omedvetet genererar svar på hypnotiska förslag, som sedan representeras medvetet och tolkas av den vänstra hjärnhalvan.

Oavsett källan till hypotesen om höger hjärnhalva, ger de nuvarande studierna få eller inga bevis för det. Till exempel försämrade skador på höger hjärnhalva på grund av stroke inte hypnotisk respons. Och även om patient GK:s prestationer indikerade att den högra hjärnhalvan kan stödja en viss grad av hypnotisk lyhördhet helt av sig själv (förutsatt att den besitter den erforderliga språkliga kapaciteten), fanns det inga bevis för att den relativa frånvaron av en vänster hjärnhalva "hämmade" höger- hemisfären fungerar, för att göra honom mer hypnotiserbar än normalt. Om något kan skador på höger hjärnhalva hos patienter med ensidig stroke ha ökat hypnotisk respons.

Även om vårt urval visserligen var litet, var vårt misslyckande med att hitta signifikanta skillnader mellan patienter med höger och vänster hjärnhalva inte en artefakt med låg effekt. Med tanke på deras poäng på MMSE är det dock möjligt att patienternas stroke kanske inte har varit tillräckligt allvarliga för att signifikant förändra deras hypnotiserbarhet.

Lika attraktiv som hypotesen om höger hjärnhalva kan ha varit, är det möjligt att hemisfärisk specialisering inte är rätt ram för neurologiska studier av hypnos. I själva verket har det hävdats att en dorsal-ventral dikotomi är ett bättre ramverk än höger-vänster-dikotomi för att organisera neuropsykologisk forskning - med ryggsystemet som drivs av förväntningar och bearbetningsåtgärder, och ett ventralt system som drivs av klassificering och bearbetningsuppfattning (Borst, Thompson, & Kosslyn, 2011). Alternativt kan en anterior-posterior dikotomi bättre karakterisera förändringarna i exekutiv funktion som verkar ligga bakom de "dissociativa" fenomenen hypnos - ofrivilliga rörelser, analgesi, minnesförlust och liknande. Kanske kan den prefrontala cortex spela en speciell roll vid hypnos (t.ex. Farvolden & Woody, 2004; Halligan, Athwal, Oakley, & Frackowiak, 2000; Oakley & Halligan, 2009; Woody & McConkey, 2003). Lesioner begränsade till frontal cortex var särskilt frånvarande i vårt urval av strokepatienter.

Hjärnavbildning, oavsett om det sker genom fMRI eller andra tekniker, verkar vara det gynnade sättet att närma sig frågan om hypnos neurala korrelat (Oakley, 2008). Samtidigt ska möjligheter att studera hypnos hos hjärnskadade patienter inte försummas. Historiskt sett har kognitiv neurovetenskap gått framåt genom att integrera neuroimagingstudier av intakta försökspersoner med neuropsykologiska studier av hjärnskadade patienter. Den aktuella lilla studien visar att det är möjligt för hjärnskadade individer att uppleva hypnos, och att deras reaktioner på hypnos kan bedömas utan att onödigt kompromissa med de standardiserade procedurer som historiskt sett sätter hypnosforskningen på en fast empirisk bas. Framtida studier av strokepatienter som använder större prover för att utforska de dorsala/ventrala och främre/posteriora dikotomierna, och deras potentiella interaktioner med lesionslateralitet, kan hjälpa till att identifiera de neurala substraten för hypnos.

Författaranteckningar

Denna forskning stöddes av Grants #MH-35856, HD-055677 och RR-20146 från National Institutes of Health.

Referenser

Bakan, P. (1969). Hypnotiserbarhet, lateralitet av ögonrörelser och funktionell hjärnasymmetri. Perceptual and Motor Skills, 28, 927-932.

Bakan, P. (1970). Handing och hypnotiserbarhet. International Journal of Clinical and Experimental Hypnosis, 18, 99-104.

Barabasz, A. F., & Barabasz, M. (2008). Hypnos och hjärnan. I M. R. Nash & A. J. Barnier (red.), Oxford handbook of hypnosis (s. 337-364). Oxford: Oxford University Press.

Borst, G., Thompson, W. L., & Kosslyn, S. M. (2011). Förstå de dorsala och ventrala systemen i den mänskliga hjärnbarken: Beyond dikotomier. American Psychologist, 66(7), 624-632.

Cranney, J. & McConkey, K.M. (1980). Sittpreferens, hypnotiserbarhet och bildförmåga. Perceptuella och motoriska färdigheter, 50, 1159-1162.

Crawford, H. J. (1981). Hypnotisk mottaglighet som relaterad till gestaltstängningsuppgifter. Journal of Personality & Social Psychology, 40(2), 376-383.

Crawford, H. J. (1986). Bildbehandling under hypnos: Relationer till hypnotiserbarhet och kognitiva strategier. I M. Wolpin, J.E. Shorr & L. Krueger (Eds.), Imagery: Vol. 4. Nyare praktik och teori (s. 13-32). New York: Plenum.

Crawford, H.J., & Gruzelier, J.H. (1992). En mittströmssyn av hypnosens neuropsykofysiologi: Ny forskning och framtida riktningar. I E. Fromm & M. R. Nash (red.), Contemporary hypnosis research (s. 227-266). New York: Guilford.

Crawford, H.J., Gur, R.C., Skolnick, B., Gur, R.E., & Benson, D.M. (1993). Effekter av hypnos på regionalt cerebralt blodflöde under ischemisk smärta med och utan föreslagen hypnotisk analgesi. International Journal of Psychophysiology, 15, 181-195.

Edmonston, W.E., & Moskovitz, H.C. (1990). Hypnos och lateraliserad hjärnfunktion. International Journal of Clinical & Experimental Hypnosis, 38(1), 70-84.

Efron, R. (1990). Nedgången och fallet för hemisfärisk specialisering. Hillsdale, N.J.: Erlbaum.

Farvolden, P., & Woody, E. Z. (2004). Hypnos, minne och frontal exekutiv funktion. International Journal of Clinical & Experimental Hypnosis, 52, 3-26.

Folstein, M.F., Folstein, S.E., & McHugh, P.R. (1975). "Mini-mentalt tillstånd": En praktisk metod för att gradera det kognitiva tillståndet hos patienter för klinikern. Journal of Psychiatric Research, 12(3), 189–198.

Frumkin, L.R., Ripley, H.S., & Cox, G.B. (1978). Förändringar i cerebral hemisfärisk lateralisering med hypnos. Biological Psychiatry, 13, 741-750.

Gazzaniga, M.S. (1985). Den sociala hjärnan: Upptäcka sinnets nätverk. New York: Basic Books.

Gazzaniga, M.S. (1988). Hjärnmodularitet: Mot en filosofi om medveten upplevelse. I A. J. Marcel & E. Bisiach (Eds.), Consciousness in contemporary science (s. 218-238). Oxford: Oxford University Press.

Graffin, N.F., Ray, W.J., & Lundy, R. (1995). EEG samtidiga hypnos och hypnotisk mottaglighet. Journal of Abnormal Psychology, 104, 123-131.

Graham, K.R. & Pernicano, K. (1979). Lateralitet, hypnos och den autokinetiska effekten. American Journal of Clinical Hypnosis, 22, 79-83.

Gruzelier, J., Brow, T., Perry, A., Rhonder, J., & Thomas, M. (1984). Hypnotisk mottaglighet: En lateral predisposition och förändrad cerebral asymmetri under hypnos. International Journal of Psychophysiology, 2, 131-139.

Gruzelier, J. & Warren, K. (1993). Neuropsykologiska bevis på minskningar av vänster frontala tester med hypnos. Psychological Medicine, 23, 93-101.

Gruzelier, J.H., & Brow, T.D. (1985). Psykofysiologiska bevis för en tillståndsteori om hypnos och mottaglighet. Journal of Psychosomatic Research, 29, 287-302.

Gur, R.C., & Gur, R.E. (1974). Handenhet, kön och ögon som modererande variabler i sambandet mellan hypnotisk mottaglighet och funktionell hjärnasymmetri. Journal of Abnormal Psychology, 28, 927-932.

Halligan, P.W., Athwal, B.S., Oakley, D.A., & Frackowiak, R.S.J. (2000). Imaging hypnotisk förlamning: Implikationer för konverteringshysteri. Lancet, 355 (18 mars), 986-987.

Healey, F., Persinger, M.A., & Koren, S.A. (1996). Förbättrad hypnotisk suggestibilitet efter applicering av burst-firing magnetiska fält över de högra temporoparietalloberna: en replikering. International Journal of Neuroscience, 87(3-4), 201-207.

Hellige, J.B. (1993). Hemisfärisk asymmetri: Vad som är höger och vad som är vänster. Cambridge, Ma.: Harvard University Pres.

Jasiukaitis, P., Nouriani, B., Hugdahl, K., & Spiegel, D. (1997). Relateraliserande hypnos; eller har vi skällt upp på fel halvklot? International Journal of Clinical & Experimental Hypnosis, 45(2), 158-177.

Jasiukaitis, P., Nouriani, B., & Spiegel, D. (1996). Vänster hemisfärs överlägsenhet för händelserelaterade potentiella effekter av hypnotisk obstruktion. Neuropsychologia, 34, 661-668.

Kihlström, J. F. (2008). Hypnosens domän, återbesökt. I M. Nash & A. Barnier (Eds.), Oxford handbook of hypnosis

StudyBounty.com is a remarkable online platform that offers a plethora of free essay examples catering to diverse academic needs. Whether you're a high school student looking for inspiration or a postgraduate hunting for complex research insights, StudyBounty ensures there's something for everyone. Their extensive collection ranges across various topics, academic levels, and paper types, making it a treasure trove for researchers, learners, and educators alike. The commitment to quality and academic excellence is evident in each example provided on their platform. For students feeling overwhelmed or in need of a guiding sample, this site is a boon, providing the necessary boost and direction to streamline their writing process. To access this fantastic resource and dive into a world of rich academic content, visit free essay examples by studybounty. It's a one-stop solution for all your academic writing inspiration needs!